Welcome to the Swedish part of Slavelandia

Jag ska försöka avge MIN bild av varför det ser ut som det gör i vårt svenska samhälle och eftersom jag är vänsterkille, så blir det naturligtvis ur ett absolut vänster- och underifrånperspektiv. Det går nog inte att komma längre ner, marginaliserad, utkonkurrerad och utslagen från arbetsmarknaden, som man är.

Jag är mycket tacksam för att jag hann uppleva 1980-talets breda välfärd och den arbetsmarknad vi hade då. Det var ett helt annat samhälle där i princip alla som kunde stå på benen hade ett arbete att gå till, och kunde få känna sig nyttiga och delaktiga. Och trots att det fanns en garanti mot utförsäkring i a-kassan, så gick ändå alla och arbetade och jag kan inte minnas att någon kände sig stressad, på det sätt som många gör i dag.

Det kändes nästan som att folk ”sögs ut” i jobb, och fastän vi bodde i ett litet västmanländskt samhälle, så var det vid 1980-talets början inget problem att få sommarjobba vid den harvfabrik, där även två av mina bröder jobbade. Hela 3 somrar blev det. Det kändes välkomnande och tryggt.

Angående detta med höger-vänster-begreppen, så ser jag det så här, att så länge det finns människor som köper arbete och människor som säljer arbete, så utgör det själva grunden eller basen för höger-vänster-definitionerna och de kommer därför att finnas kvar, lika länge som det finns människor som köper och säljer arbete.

Inbyggt i detta förhållande med att köpa och sälja arbete ligger alltjämt kampen och motsättningen om pengarna, det vill säga att arbetsköparna vill behålla så mycket som möjligt av de pengar som arbetssäljarna drar in, samtidigt som arbetssäljarna vill ha så bra betalt som möjligt för sitt jobb. Så här har förhållandet alltid varit och det ser likadant ut i dag som det gjorde år 2002, 1997, 1984 eller 1931. Ingenting har förändrats på den punkten.

Här kommer arbetar- och klasskampen in som en viktig del i historien. Från 1930-talet och fram till och med 1980-talet hade vi en period då den breda allmänheten fick det allt bättre. Troligen till stor del på grund av arbetarprotesterna och konfrontationerna i Ådalen 1931, som ledde till reformer för införande av trygghetssystem. 1980-talet blev dock det sista breda välfärdsdecenniet enligt min uppfattning, innan man inom politiken började spola bandet baklänges.

I dokumentären ”Novemberrevolutionen” av journalisten Dan Josefssonhttps://www.svtplay.se/video/emBVRyj/novemberrevolutionen beskrivs turerna kring hur man lyckades med de första stegen, för att få Sverige att lämna modellen med det breda välfärdssamhället och skapa en kris. Den kreditavreglering som man gjorde i november 1985 är sannolikt orsaken till det stora skuldberget, som de svenska hushållen dragit på sig fram till i dag. Och jag tror att en del, dock inte arbetarklassen förstås, var riktigt nöjda med den arbetslöshetskris som man hade skapat, och som brakade loss vid 1990-talets början. Nu hade man skapat förutsättning för den nya fördelningspolitiken, och jag betecknar Novemberrevolutionen 1985 som det första steget in mot det ”moderna” slavsamhälle vi har i dag.

Under 1980-talet började det komma nya idéer även inom Socialdemokraterna, se dokumentären ”Dokument Inifrån – Lönesänkarna” https://www.youtube.com/watch?v=VF__jA7GUhY av Erik Sandberg. Inför valet 1982 hade Socialdemokraterna, enligt dokumentären, samma idéer som partierna på högerkanten. Nämligen att höja vinsterna genom att sänka lönerna. Kurvorna mellan vinster och löner kunde nu fortsätta att driva isär. Dock tycker jag dokumentären underfokuserar på det huvudsakliga sättet att sänka löner, alltså genom en allt högre arbetstakt.

Som alla vet så finns det två sätt att sänka lönerna eller minska arbetets värde, vilket är samma sak. Hur skulle det ha sett ut om man genomfört helt öppna lönesänkningar i kronor per timme eller i månadslön? Det hade blivit en facklig omöjlighet om man hade genomfört lönesänkningar exempelvis från 100 kr per timme, till 25 kr per timme. De stora LO-fackföreningarna är ju en del av socialdemokratin och arbetarrörelsen, som historiskt sett har stått för kampen för högre löner och bättre arbetsvillkor. Då hade de stora fackföreningarna onödigförklarat sig själva på ett mycket tydligt sätt, och man hade säkert tappat många medlemmar. De arbetande hade heller inte kunnat leva på sina löner.

Lösningen fick således bli den andra varianten, nämligen att inrikta sig på det som jag kallar för ”den dolda lönedumpningsmodellen”, det vill säga att sänka lönerna genom en allt högre arbetstakt och arbetsbelastning. Men hur genomför man en sådan radikal försämring för arbetarklassen?

På en arbetsmarknad med maktbalans, såsom det fortfarande var under 1980-talet då i princip alla som kunde stå på benen gick och arbetade, så infinner sig per automatik någonting som man kan kalla för ”självsaneringsprincipen mot dåliga arbetsvillkor”. Den innebär att om arbetsvillkoren blir för dåliga, så blir arbetsgivaren utan arbetskraft eftersom de söker sig till någon annan arbetsplats, där de kan få bättre arbetsvillkor som inte gör dem stressade och sjuka. Alltsammans grundar sig på en balans mellan tillgängliga jobb och antalet arbetslösa. En balans som vi hade kvar ända fram till 1990-talskrisen. Lösningen blev sedan ett system där man ständigt skapar arbetslöshet och konkurrens om jobben.

I ett solidariskt och humant samhälle så skulle man nog tänka så, att vi hjälps alla åt med att dela på jobbet och arbetsbelastningen, så att ingen behöver bli sjuk. Men så fungerar inte ett kapitalistiskt samhälle och system, utan i stället ser det nu ut som det gör i Sverige. De som säljer sitt arbete billigast genom högsta möjliga arbetstakt blir de som får jobba ihjäl sig, medan övriga kanske inte jobbar alls och kanske i stället tar steget ut i kriminalitet, för att tjäna sina pengar där.

Från 1990-talet och framåt sattes självsaneringsprincipen mot dåliga arbetsvillkor ur spel och det blev mer fritt för arbetsgivarna att vraka och välja bland alla arbetslösa. Jag vill minnas att vid halvårsskiftet 1995 togs garantin mot utförsäkring i a-kassan bort. Vid år 2000 hade det uppstått en rundgång för många arbetslösa mellan a-kassa och att delta i arbetsmarknadsprogram som fram tills dess varit återkvalificerande för en ny a-kasseperiod. Den avsiktliga skadan var redan skedd!

År 2000 togs ett par häpnadsväckande beslut av Riksdagen. Häpnadsväckande åtminstone bland de partier som påstår sig vara arbetarpartier på vänsterkanten, som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Det gällde införandet av Aktivitetsgarantin (bland arbetslösa kallad AGA:n), samt den bortre parentesen i a-kassan omdöpt till ”omställningsförsäkring” efter att S-kongressen röstat ner den bortre parentesen.

Här bör vi stanna upp och fundera lite extra. Två partier som påstår sig stå på arbetarklassens sida, attackerar plötsligt det skyddssystem i form av a-kassa som arbetarrörelsen tidigare rimligtvis måste ha fått kämpa för, för att få till stånd. Detta utgör en mycket stark markör och indikation om att något ytterst märkligt och allvarligt hade inträffat i arbetarrörelsens historia. Jag skulle nog definiera det som att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, redan vid denna tidpunkt, var köpta av globalisterna och de stora aktieägarna. För vilket arbetarparti skulle komma på idén att i ett Sverige med förhöjd arbetslöshet och en maktförskjutning åt höger på grund av 1990-talskrisen, börja riva ner det system som tidigare byggts upp till skydd mot maktlöshet av den tidigare arbetarklassen. Således kan de inte definieras som arbetarpartier längre.

Enligt mitt sätt att se det, så har vi hamnat där vi är i dag främst på grund av det politiska sidbytet inom Socialdemokraterna, men även inom Vänsterpartiet. ALLT styrs numera efter agendan ”att höja vinsterna (aktieutdelningen) genom att sänka lönerna”. Allt under den dolda lönedumpningsmodellen. I en sådan här ekonomi som är en kapitalistisk och nyliberal marknadsekonomi, så vill man skapa maximal konkurrens om jobben i vårt land.

Ett sätt att skapa maximal konkurrens om jobben var att gå med i den Europeiska Unionen (EU), vilket öppnade upp gränserna för billigare arbetskraft från andra EU-länder. Officiellt så var det endast Vänsterpartiet och Miljöpartiet som var emot EU-inträdet inför folkomröstningen om EU- medlemskapet 1994. Men politiska partier är som bekant inte att lita på och frågan är om det är något av de två som fortfarande är emot EU-medlemskapet?

Ett annat effektivt sätt att öka konkurrensen om jobben är all övrig arbetskraftsimport. Egentligen så är det oväsentligt vilken kategori eller etikett som arbetarimporten går under, eftersom all import av människor och arbetare leder till ökad konkurrens om jobben inom landet, alltså arbetare som ställs mot varandra och tvingas bjuda under varandra. Om det inte kan ske lönemässigt i lön per tidsenhet i alltför stor grad, så måste det ske arbetstaktsmässigt. Jobbstressen är därför egentligen bara ett annat namn på den dolda lönedumpningen.

Jämställdhetsdebatten skulle också kunna vara ett förtäckt sätt att öka konkurrensen om jobben, då man genom låga löner, kanske mer eller mindre vill tvinga båda vuxna parter inom ett familjehushåll att lönearbeta, i stället för att den ena parten är hemma och sköter hem- och hushållsarbete, vilket var vanligt förr i tiden.

Att sköta allt som behöver göras i ett hem och hushåll, samtidigt som båda vuxna arbetar heltid borde rimligtvis skapa en hel del jäkt och stress med att orka och hinna med allt i vardagen. Om det liksom förr skulle gå att leva på en lön för ett familjehushåll, så skulle inte allt hushållsarbete behöva utföras på fritiden. Hur man sedan lägger upp och fördelar vanligt lönearbete och hushållsarbetet mellan två vuxna parter är upp till dem. Jag tror det skulle leda till en betydligt mer lugn och harmonisk tillvaro för familjerna, lite som det var förr.

Att montera ner nästan hela Samhall-koncernen och radikalt försämra arbetsvillkoren för dem som är kvar, är också ett sätt att öka konkurrensen om de privata jobben, för att höja vinsterna och sänka lönerna. Man vill helst inte att det ska finnas några andra och bättre alternativ att välja på med bättre arbetsmiljö i vårt vinstmaximeringssamhälle.

Krig är mycket lönsamt för aktieägarna och då inte enbart för de som äger aktier inom krigsindustrin. Krigandet och bombandet tvingar i väg människor från sina hemländer och vandrande i lämmeltåg tvingas arbetarna uppsöka en tryggare tillvaro i andra länder. Detta leder naturligtvis till en ökning av konkurrensen om jobben i de länder till vilka de invandrar. Detta passar politiker och näringsliv mycket bra även i Sverige, som vill driva en kapitalistisk politik mot arbetarklassen. De här invandrande arbetarna kan inte tacka nej till kraftigt försämrade arbetsförhållanden och sänkt lönevärde. De har rest alldeles för långt för det, och det bidrar till en arbetsmiljö i fritt fall under den dolda lönedumpningsmodellen.

Ovan nämnda situation med förflyttning av arbetare har vissa likheter med det gamla svenska strejkbrytarsystemet. I samband med Ådalen-konflikten 1931 ska ett 60-tal strejkbrytare ha

förflyttats från Stockholmstrakten till Ådalen för att utföra de arbetsuppgifter, som blev ogjorda under strejkprotesterna mot lönesänkningarna. Strejkbrytarnas uppgift var således att utföra arbetet till ett lägre arbetsvärde och se till att lönesänkningarna gick igenom, varvid konflikter med lynchstämning uppstod då hungern skrek i magen på arbetarna, eftersom trygghetssystemen ännu inte var uppbyggda. Likheten med nutidens förflyttningar av arbetare är således en framtvingad sänkning av arbetets värde på de platser de nya arbetarna anländer till. Förr handlade det om lönesänkningar i kronor och ören. Sedan 1990-talet handlar det huvudsakligen om att minska arbetets värde genom ökad arbetstakt. Fast jag har även läst om ett exempel på öppna lönesänkningar inom lagerarbete.

Att vi i dagsläget i maj 2024 har omkring 200 000 långtidsarbetslösa som varit arbetslösa i 6 månader eller mer, påvisar att den politiskt skapade konkurrensen om jobben fungerar. Konkurrens innebär ju bland annat att arbetare ska ställas mot varandra och slå ut varandra genom att tvingas sälja sitt arbete till lägsta lön genom högsta möjliga arbetstakt. Detta strider dock helt mot de kampmetoder som fackföreningarna arbetade enligt förr i tiden, i syfte att förbättra löner och arbetsvillkor.

Larmklockorna om ohälsan på arbetsplatserna har ringt rätt länge nu och ofta så handlar det om psykisk ohälsa orsakad av stress och hög arbetsbelastning. I SVT Rapport den 4 januari 2024 tog man upp, att aldrig tidigare har så många varit sjukskrivna på grund av stress, och det är i åldersgruppen 20 till 40 år som det skett en kraftig ökning. Det drabbar alltså till och med unga, friska människor och vi bör därmed inse hur långt situationen har gått. Jag tror även att en stor del av de hjärt- kärlsjukdomar som många drabbas av i dag, kan vara en effekt av all jobbstress från 1990-talet och framåt.

Då jag som vänsterkille uppfattar SVT och TV4-Nyheterna som propagandakanaler för SAF / Svenskt Näringsliv och den kapitalistiska och nyliberala politik som riksdagspartierna numera bedriver tillsammans, så är det högst ovanligt att SVT över huvud taget lyfter fram detta med sjukdomar i arbetslivet. Så det var verkligen ett undantag och nyheten repeterades inte i flera nyhetssändningar så vitt jag vet. De vill helt enkelt inte att allmänheten ska få veta för mycket om hur det ser ut ”under ytan” på arbetsmarknaden i dag. Och det negativa och alarmerande kring arbetsmiljön som vi hör om eller läser om i medierna, tror jag bara är toppen på ett stort isberg.

På arbetsplatserna råder ingen demokrati och yttrandefrihet. Arbetarna har ingen röst. Åtminstone inte på de större arbetsplatserna där det endast är aktieägarna och arbetsledningen som styr. Det permanenta systemet med att skapa arbetslöshet och konkurrens om jobben genom öppna gränser och arbetarimport är en viktig delkomponent i det hela. Det är lätt att byta ut de som opponerar sig mot arbetsmiljö, hög arbetsbelastning eller stress, när politikerna och arbetsgivarna i samarbete med de stora fackföreningarna har infört flera försämringar i anställningstryggheten.

Timanställningar som är en olaglig anställningsform enligt LAS (den finns inte) är ett exempel. Personaluthyrning som jag brukar kalla för personalprostitution där anställningsförhållande saknas mellan den som säljer och den som köper arbete, samt särskild visstidsanställning är ytterligare två varianter för att skapa otrygghet och utbytbarhet. Entreprenadavtal förvandlar arbeten som finns permanent till visstidsanställningar, då det kallas arbetsbrist om ett sådant avtal inte förnyas. En annan möjlighet som fack och arbetsgivare började införa i början av 2000-talet är individuell lönesättning, där arbetsgivaren kan komma åt att bestraffa enskilda arbetare ekonomiskt. Sådant tycker jag inte hör hemma i ett solidariskt arbetartänk.

TV-nyheterna har lyckats övertyga en stor del av allmänheten om att det föreligger en brist på arbetskraft. Jag säger så här, att det hade aldrig gått att genomföra alla försämringar och öka arbetstempot och arbetsbelastningen så till den grad man gjort i arbetslivet, om vi inte hade haft

politiken med att skapa ett ständigt överskott av arbetare, genom den ständigt pågående arbetarimporten. Jag anser att SVT och TV4 utgör en näringslivs-TV och har som uppgift att föra ut den verklighetsbild som kommer UPPIFRÅN från den relativt lilla grupp människor som kallas globalister och världskapitalister, samt från storföretagen.

Ingen arbetare önskar sig dåliga, nedbrytande och stressiga arbetsförhållanden, men den politiskt skapade och gränslösa konkurrensen om jobben i Sverige, har lett till den situation vi har i dag. Det vill säga att en del arbetar ihjäl sig medan andra utkonkurrerade och utslagna inte arbetar alls. Och detta trots införandet av den bortre parentesen i a-kassan (omställningsförsäkring) och AGA:n i den nya tappningen ”Jobb- och Utvecklingsgarantin”. Jämför detta med 1980-talet då alla som kunde stå på benen gick och arbetade, samtidigt som det fanns en garanti mot utförsäkring i a-kassan. Vilken slutsats kan vi dra av detta? Helt enkelt för att möjligheten fanns och ytterst få skulle jag tro, blev sjuka av arbetsbelastning och stress. Men det var på den tiden då arbetet fortfarande främjade hälsa och välstånd. Och så är det ju inte riktigt i dag. Jag tror att vi har en ännu större boom med ohälsa framför oss.

Med den nutida konkurrens- och utslagningspolitiken, allt för att höja vinsterna genom att sänka lönerna genom konkurrensen om jobben, så har EU-medlemskapet och de politiska partierna i Riksdagen skapat alla kriterier för att enskilda människor ska känna en sådan total maktlöshet ute på arbetsplatserna och ute i samhället i övrigt, att de behöver dämpa sin ångest och stress genom droger. Hur skulle de annars stå ut med tillvaron? Lagerarbetarna exempelvis, som tvingas räkna sin tidsförbrukning i sekunder för varje arbetsmoment. Man skulle kunna kalla det för en robotisering av lagerarbetarna. Tidningen Aftonbladet har tidigare rapporterat om droganvändningen på sådana arbetsplatser. Och hur skulle de utslagna kunna stå ut med tillvaron utan droger, och klara sig utan inkomsterna från dessa, i ett samhälle där alla inte längre behövs på arbetsmarknaden och inte får känna sig delaktiga och nyttiga och inte heller kan känna någon glädje eller framtidstro?

Jag skulle nog säga att mängden droger som vi svenskar konsumerar, kan sägas vara ett bra mått på hur dåligt vi egentligen mår. Ju sämre vi mår, desto mer konsumerar vi. Detta skapade drogbehov som vi inte hade i denna omfattning under det betydligt gladare 1980-talets välfärdssamhälle och fulla sysselsättning, har i sin tur bidragit till en stor del av det vålds- och kriminalitetssamhälle vi har i dag. Om folket i Sverige mådde lika bra som vi gjorde under tidigare decennier fram till och med 1980-talet, då man fortfarande kunde känna en glädje och framtidstro i vårt samhälle, så tror jag inte att vi skulle ha något större behov av droger. Och sådant som det inte finns behov av går inte att sälja. Jag tror inte att polisen har en chans mot den nuvarande kapitalistiska och nyliberala politiken som genererat ett sådant stort behov av droger i Sverige.

Angående pengar i allmänhet, så visst är pengar roten till mycket av allt ont vi ser i dagens samhälle, men jag tror ändå inte att de är huvudproblemet, utan snarare det kapitalistiska systemets oförmåga och ovilja att fördela pengar och arbete på ett rättvist sätt. Då tycker jag nog att aktiesystemet är ett större problem, då det är grunden för vinstmaximeringen och den dolda lönedumpningen. Den dolda lönedumpningen har nu under en längre period gjort arbetare sjuka och det kommer inte att bli bättre, så länge nuvarande system får fortsätta. Aktiesystemet är ett system som belönar dem som redan har mycket pengar och är drivande för vinstmaximeringen och den dolda lönedumpningen genom en allt högre arbetstakt.

Varför tror jag då att direktdemokrati i dag är ett bättre alternativ för det vanliga fotfolket och för arbetarklassen? För det första så går det inte längre att lita på politiska partier. Det har ju den negativa utvecklingen sedan 1990-talet påvisat. Det var skillnad på den tiden då ett arbetarparti var ett arbetarparti och en RIKTIG arbetarrörelse och gjorde det som var bäst fotfolket, samhället och arbetarklassen i ett land. Att sedan 1980-talet börja styra om Sverige enligt kapitalistiska och nyliberala idéer för att skapa ett slavarbetssamhälle, hör absolut inte ihop med ett arbetarparti och

en arbetarrörelse. Man skulle kunna säga att den större delen av arbetarrörelsen har drabbats av funktionshinder, och är UR FUNKTION i sin lojalitet med moderpartiet och dess nya kapitalistiska och nyliberala inriktning. Men det finns förstås undantag bland små fackföreningar som står utanför LO-kollektivet.

Ett annat skäl att välja direktdemokrati är att de människor som säljer sitt arbete utgör en STOR majoritet bland de röstberättigade, jämfört med den relativt lilla grupp människor som köper arbete. Därför kan rimligtvis inte utfallet bli sämre med direktdemokrati, än med dagens partier som tidigare tillhörde vänstern, men som inte längre är några riktiga arbetarpartier.

Vi tillhörande fotfolket inkluderande enskilda arbetare, arbetslösa, små enmans- och fåmansföretagare som ligger närmare arbetarklassen än storkapitalet, är många, många fler än den lilla grupp globalister och världskapitalister som redan vid år 2000 hade hunnit köpa upp såväl Socialdemokraterna som Vänsterpartiet. Annars hade de aldrig angripit a-kassan i en skapad massarbetslöshet.

Sverige har sedan 1990-talet drivit en politik som innebär att en liten grupp människor ska hinna räkna ihop så mycket pengar som möjligt innan de dör. Detta på bekostnad av att det svenska samhället nu håller på att rasa ihop, bit för bit. Jag tror inte att det går att driva en kapitalistisk omfördelningspolitik avseende pengar och jobb hur länge som helst, utan att samhället förr eller senare rasar samman. Jag tror att vi nu är på väg in i slutfasen mot den stora kraschen nu, efter fler decennier med kapitalistisk och nyliberal politik, som utarmat vårt samhälle och orsakat så mycket ohälsa hos många människor.

Och med tanke på hur det ser ut i Sverige i dag, var skattereformen mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet 1989-90 bra? Var borttagandet av de statliga skatterna förmögenhetsskatt, arvsskatt och gåvoskatt bra? Vilka har fått det bättre genom dessa förändringar? Var statens överförande av skolverksamheten på kommunerna under 1990-talet en konsekvens av borttagandet av dessa skatter för att kunna kompensera för bortfallet av skatteintäkter? Jag tycker inte att jag kan se i dagens samhälle att den omstrukturering som skett i skattesystemet, har gjort speciellt många gladare och lyckligare. Och överallt i samhället saknas det pengar och STORA nedskärningar väntar.

Vem eller vilka som faller ut i brottslighet är i grunden ingen fråga om hudfärg, etnisk tillhörighet eller religionstillhörighet. Jag tror att det handlar mer om i vilken socialgrupp olika människor och individer hamnar, i ett samhälle med en gränslös konkurrens om pengarna på arbetsmarknaden.

I den ständigt pågående utslagningen och marginaliseringsprocessen pressas många människor till en yttre gräns, där de inte längre har något att förlora. Om jag skulle hamna i den situationen att välja mellan att ligga ute och frysa ihjäl en kall vinter, eller att vara intagen i kriminalvården där man ändå erbjuds uppvärmda lokaler, en torr och varm sängplats att sova i och mat för dagen, så skulle jag givetvis välja kriminalvårdsplatsen, som kostar skattebetalarna ungefär 100 000 kr i månaden. Ser man det ur det här perspektivet, så inser man snart att det skulle utgöra en ekonomisk vinst att erbjuda basinkomst eller så kallad medborgarlön, till många individer under förutsättning att de då avstår från kriminalitet.

Jag tror inte att det hade blivit speciellt mycket sämre arbets- och samhällsklimat än vad vi redan har, om vi hade avvecklat arbetsmiljöverket, arbetsmiljöinspektionen och de stora fackföreningarna i början av 1990-talet. Det är sorgligt att behöva säga det, men jag känner mig ändå tvungen.

Kanske sitter det människor från den gamla arbetarrörelsen på något moln högt däruppe, de som var här före oss, och tittar ner på oss och undrar hur deras efterträdare har kunnat låta Sverige förfalla till ett slavarbetarsamhälle, fastän i modern tappning. Efter allt arbete de gjort och efter all den

kamp de utövat. Nuvarande socialdemokraters försvarstal kanske skulle bli ”Ja, men det är ju i alla fall fler som arbetar nu”.

Krister Lilja / 2024-05-22

Fritänkande vänsterkille och knapptryckare Tankesmedjan Humanpartiet.se

BILDTEXT TILL BIFOGAT FOTO: Arbetarrörelse UR FUNKTION!

Ett svar

  1. Intressant och ja en trist verkligen men
    Vi som är ” Knapptryckare ” ser ändå
    Positivt och vill förändra och det som
    Sverige behöver är ” Direktdemokrati ”
    Och att låta folket styra och politiker
    Får kliva åt sidan.

    Mina tankar och reflektioner.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Copyright 2024 © All rights Reserved. Hemsida Webbdesign Interwebsite Webbyrå