Krönika av Susann Fredriksson
Att synas i offentligheten har alltid haft ett pris. Men det nya priset är att bli systematiskt förlöjligad, uthängd, saboterad och misstänkliggjord – helt utan konsekvenser för den som pekar ut. Välkommen till sociala mediers vilda västern, där mobben styr och algoritmen belönar den som kastar den första stenen.
När alla får döma – utan ansvar
Det börjar ofta med ett ”oskyldigt” inlägg. En klippt video, ett urplockat citat, en omgjord bild där en person plötsligt fått clownnäsa, nazistmustasch eller en hånfull etikett i versaler. Personen på bilden kanske driver ett alternativt nyhetskonto, engagerar sig i en folkrörelse eller har ifrågasatt något “känsligt”. Kommentarsfältet fylls snabbt av glåpord.
Därefter följer ofta en uppmaning:
“Kontakta deras bank.”
“Maila deras arbetsgivare.”
“Frys deras Swish.”
”Se till att de försvinner, anmäl deras konto”
Den digitala verkligheten har sprungit ifrån vår lagstiftning. Det är fullt möjligt att skada, sabotera och förstöra någons liv – utan att begå ett formellt brott.
Det kallas inte förtal. Inte officiellt. Men effekten är densamma: social och ekonomisk skada
Det sker öppet. Offentligt. Ostraffat. Och det kallas – satir.
Hat går viralt – sans sorteras bort
Samtidigt som vissa ord, ämnen och formuleringar flaggas och raderas blixtsnabbt från plattformar som YouTube, TikTok och Instagram, tillåts ren personförföljelse ligga kvar. Att kalla någon lögnare, sektledare, bedragare, psykopat eller manipulatör – det går ofta under radarn, särskilt om det paketeras med ironi, ironiska skratt eller memes.
Satir, säger man. Men när ett gäng följare samordnat försöker ruinera någons liv på uppmaning från en influencer? Då är det plötsligt ”gråzon”.
Sådant genererar klick. Ilska och förakt engagerar. Och algoritmen belönar det som får flest att reagera – inte det som stämmer.
Vad säger lagen – och vad säger den inte?
I Sverige är förtal ett brott enligt brottsbalken (5 kap. 1 §). Men det är ett enskilt åtal, vilket betyder att det är upp till den utsatte att själv driva processen – ofta till stora kostnader och med liten chans till upprättelse. Plattformarna själva lutar sig mot sin “community policy”, där de snabbt stänger ner det som anses farligt för varumärket, men sällan det som faktiskt är farligt för enskilda människor.
Det juridiska vakuumet är tydligt: det är tillåtet att smutskasta – så länge man håller sig precis på rätt sida om plattformens ”lagtext”, och har tillräckligt många följare som håller med.
Plattformsansvar utan ryggrad
Meta, Google, X och TikTok skyller gärna ifrån sig. Användarna har ”ansvar själva”. Men när man aktivt tjänar pengar på spridningen av karaktärsmord och nätmobbning, borde det inte bara handla om moral. Då bör det handla om medansvar. För det är inte tekniken som är farlig – det är frånvaron av reglering.
Europa har tagit steg i form av Digital Services Act (DSA), men i praktiken ligger plattformarna fortfarande flera steg före eftersom de som privata aktörer har ”förtur” på gällande lagar som inte innefattar privata aktörers egna policys och riktlinjer.. De hinner både sprida och tjäna på en storm innan någon ens hinner eller har ekonomisk möjlighet att anmäla förtal eller yttrandefrihetsbrott, eftersom dessa aktörer inte omfattas av länders nuvarande lagstiftningar.
Vad gäller – lagar och regler
Förtal (Brottsbalken 5 kap. 1 §):
Att peka ut någon som klandervärd inför andra, även om uppgiften är sann. Kräver enskilt åtal.
Grovt förtal:
Om spridningen är omfattande, exempelvis via sociala medier, eller särskilt kränkande.
Plattformsregler (t.ex. Meta, YouTube):
Har egna policies, men ofta inkonsekvent tillämpning. Parodier och memes kan kringgå granskning och deras egna regler står över gällande lagstiftning.
Digital Services Act (EU-lag):
Kräver att plattformar tar bort ”olagligt” innehåll snabbare och är mer transparenta – men gäller främst större aktörer och fortfarande under uppbyggnad.
Personligt ansvar:
Den som sprider material som uppmanar till ekonomisk skada, uthängning eller mobbning kan hållas civilrättsligt ansvarig, även om det inte leder till åtal.
Dags att kalla det vad det är
Vi är många som måste våga säga ifrån. Det är inte ”satir” att systematiskt attackera människor med syfte att få dem tystade, misstänkliggjorda eller utestängda från samhällets grundläggande funktioner.
Det är inte yttrandefrihet – det är maktmissbruk och mobbning, förpackat som underhållning, vars plattformar för sociala medier står över lagen på grund av ”frisedel” med egna plattformsregler för användarna.
När blev smutskastning en accepterad form av debatt?
-När sociala medier används som kommunikationsplattformar i stor skala och inte innefattas av gällande lagar, och kringgår förtal med att kalla det ”satir”.
Dags för uppdaterat ansvar
Det är hög tid att Sverige inför tydligare juridiska verktyg för att hantera nätbaserat karaktärsmord och organiserad digital förföljelse – även när det inte formellt är hot eller olagligt förtal enligt plattformarnas egna ”regler”.
Gör det möjligt att driva förtalsmål utan enskilt åtal i särskilda fall – exempelvis när spridningen är massiv eller samordnad.
Inför en ny brottsrubricering: digital förföljelse med social skada.
Likaså måste plattformar, särskilt de största, tvingas ta ansvar för när deras användare systematiskt driver hat mot enskilda.
Effekten av digital mobbning är förödande: social, ekonomisk och psykisk skada.
Slutord:
Yttrandefriheten är för värdefull för att missbrukas.
Vi får inte låta den bli frisedel för digitala mobbare.
